Att aldrig falla tillbaks igen. Del 1 - Deprissioner & Panikångesten startar!

Satt & Prata med Sandra lite på Fb chatten och så kom vi in lite på panikångesten och deprissioner och då kom jag på att jag fått en förfrågan förut om jag kan berätta uppkomsten till min "sjukdom" och hur jag bearbetat detta och klarat mig :) & jag har försökt pratat om det på Bloggen och försökt va öppen förut men det är en jobbigt period för mig och nånting har alltid satt stopp för mig för att fortsätta, Har funderat på att skriva en självbiografi och skicka den till nå bokförlag o se om de e tryckbart men jag påbörjade den men till slut tog det stopp, Men nu vill jag komma förbi den fasen också jag har kämpat igenom många saker och nått målet,  förutom att skriva ner och berätta för er läsare om min historia. Så vi börjar väl och försöker, Ni tror på mig va?  :)

- Jag va 10 år nånting när det börjar, Mamma & Pappa skilde sig, Mamma träffa en ny, pappa vart själv,
jag kommer ihåg att jag skrek varje gång mamma lämna oss skrek jag hur mycket jag hata henne osv, skrek det offentligt öppet på min brors hockey träningar osv .  Det blev mycket bråk, jag minns en gång pappa kom till oss, alla börja bråka knivar var inblandat, mammas bästa vän katarina va där o hennes barn, Pappa försvann, mamma också tror jag, Jag minns jag skrek för pappa ramla in i en av garderoberna och kniven försvann lika så mamma, Jag skrek när pappa sprang iväg börja leta efter kniven skrek på katarina vart e kniven? (sitter i mitt huvud än idag, min panik) jag hör katarina säga - Jag vet inte? Jennifer jag vet inte, har Kenta den i sig? Jag skrek ennu mer, grät och såg hela min värld rasa ihop, Katarina bar upp mig krama om mig och sedan sprang efter pappa & mamma för o se vart dem försvan, ensam kom hon tillbaka. (Kniven var borta och både pappa o mamma va oskadda)Sen vet jag inte vad som hände, jag har minnes luckor mellan där, Jag vet att det var ett tag där vi inte träffade pappa sen & jag vet att jag mådde dåligt och jag ville slita sönder mig och orkade inte med nånting, Det gick ett bra tag 2 år tror jag sen fick vi träffa pappa, några timmar på lördagar eller om d va söndagar minns inte, tills de gick över till varannan helg, Under den tiden började jag må dåligt, hatade mammas nya som hon sedan blev gravid med, jag minns där att jag kasta ur mig att jag ska sparka och slå den lilla för jag hatade de barnet och sa att jag aldrig skulle tycka om den, jag började då skära mig också - Livet kändes menningslöst och mamma börja ta mig till BUP i samband med skilsmässan pga av mina ord jag kasta ur mig om henne och så, en tio åring ska inte kunna säga eller förstå dem orden jag slängde efter mamma.
Jag hade alltid velat ha en egen häst, men aldrig fick trotts att jag ridit sen jag va 3, Men nu nu efter skilsmässan fick jag en islandshäst vid namn Röst Frá Völlum, Det mest komplicerade häst jag ridit hon va 13 år importerad från island och stack och hade en massa problem som vi fick jobba med & med tanken att jag fick fokusera på träningen med hästen så kunde jag fokusera på annat och fick annat att göra än tankar på skilsmässan, och med tanke hur mitt liv sakta rasa samman & hur mycket hat jag egentligen hade så är jag överraskad att jag lyckades ta mig an en häst som hade problem men på ett sätt kändes d som vi hörde ihop, hon förstod mig jag förstod henne, jag hjälpte henne med sina problem hon hjälpte mig med mina, med tiden vart hon den mysigaste hästen ever - Som en hund, Det enda bus hon hade kvar var och sticka iväg ute i skogen åt ett håll, tog tag i betet och låste det så man hade svårt att stanna o få kontakt med na, annars världens underbaraste.
Röst var min terapi hos henne mådde jag som bäst.

Fortsättning kommer.


 Jag och Röst frá völlum på sommarbete på varleda gård i Rånäs!
 
 
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0